Rörd och skakad – det känns när man har hört Bobo Stenson Trio spela. Inte många kan dominera en konsertlokal så fullständigt, med så små medel. Och att medlen ofta är återhållsamma är förstås en del av magin. Allt som görs får en mening.
Pianisten Bobo Stenson har sedan sjuttiotalet samarbetat med basisten Anders Jormin, och betydligt kortare tid med slagverkaren Jon Fält, en av de senare årens mest uppmärksammade unga jazzmusiker. Fält är en slagverkare som märks och som tar plats – i det avseendet en motpol till Paul Motian, den amerikanske trummisen som med sitt diskreta spel medverkade på Bobo Stensons senaste cd, Goodbye.
Ett verk som hängt med Stensons repertoar sedan dess är Music For a While, ett stycke som skrevs av Henry Purcell 1692, och som nu får en sentida kraftfull tolkning. Bobo Stenson hittar för övrigt inspiration på många håll. En höjdpunkt är trions tolkning av kubanen Silvio Rodriguez hyllning till Che Guevara, ett mäktigt stycke som växer i ett långt crescendo. Mycket av materialet är nytt, och kan antas dyka upp på den cd som trion ska spela in för ECM i december.
Gruppen lever inte i första hand på att briljera med eminent teknik – här sitter det viktigaste i hjärtat när man bygger stämningar, klanger och rytmer. Därmed inte sagt att man inte imponeras av Jon Fält i sin rytmverkstad, där han spelar på trummornas kanter och sidor, gnisslar på cymbalerna, trummar på väskan, rasslar med en tändsticksask och tappar en cymbal, allt utan att förlora greppet om rytmen. Och Anders Jormins spel med tre- och fyratonersackord på basen är minnesvärt. Jormin inleder Liebes Ode med att spela flageoletter och därmed ur kontrabasen krama toner som ligger i violinregistret, långt över basens normala tonomfång. Så kommer Jon Fält in med mjuka klubbor på cymbalerna, och Bobo Stenson förenar sig med de två i ett stycke som blir gripande, känsligt och vackert.
Bobo Stenson Trio bjuder på en generös föreställning som hörbarligen uppskattas av publiken. En konsert med denna trio är en extraordinär upplevelse!