En av Sveriges mest kända byggnader ligger i Italien. Följ med på ett besök till Villa San Michele!
Många har besökt Villa San Michele på Capri under en dagsutflykt från Neapel eller Sorrento. Under en snabb timme får man en rundvandring och en inblick i den fascinerande historien bakom. Kanske har nyfikenheten väckts – det ska visst vara några som får bo här. Hur är det tro?
Vi börjar med en liten återblick.
Axel Munthe kom till Italien redan 1876, som en lungklen 19-åring som behövde ett mildare klimat. Han besökte Capri och blev helt betagen av det lilla kapellet högt över öns hamn, helgat till ärkeängeln Mikael, San Michele. Förälskelsen släppte aldrig, och skapandet av Villa San Michele blev hans dröm och livsverk.
Som läkare för överklass och kungligheter i Paris och Rom hade läkaren Axel Munthe en position i den europeiska societeten som man idag har svårt att föreställa sig. Han tjänade mycket pengar, och fick råd att förverkliga sin dröm på Capri. När han så tecknade en färgstark bild av sig själv i Boken om San Michele, som kom ut 1929 och gavs ut på 23 språk, blev han också känd för en större publik.
Idag är Villa San Michele en svensk kulturell utpost på Capri, ägd av svenska staten som har ett vicekonsulat på villan. Här finns Axel Munthes bostad bevarad som ett museum, och här finns också mängder av föremål som Munthe samlade på sig, en del ända från den tid då kejsar Augustus hade en villa här. På en vägg hänger en skulptur föreställande den ondskefulla Medusa, med ormar till hår. Munthe berättar att han kände Medusas ögon se på honom nerifrån havsbotten, och när han dök hittade han fantastiskt nog den gamla skulpturen. Och vi vill gärna tro på det, för det är en del av myten som har bidragit till villans ryktbarhet.
Under de sex decennier som Villa San Michele varit öppet för allmänheten har den praktfulla anläggningen haft miljoner besökare. Bland dem finns några tusen som fått möjligheten att bo här i ett antal veckor, och som fått inspiration och rekreation av den speciella miljö som råder här. Så ville Munthe ha det – i hans testamente stod att man skulle ” … gratis eller mot lämplig avgift där upplåta bostad åt svenska studenter, konstnärer, forskare, journalister eller andra gäster …”.
Så vi lämnar museet och parken och hälsar på hos dessa studenter, konstnärer, forskare och journalister.
Från hamnen tar man en av de små orangefärgade bussarna som klättrar på serpetinvägen 300 meter upp till Anacapri. Efter en kort promenad från torget, med trängsel bland turistgrupper och souvenirförsäljare på den smala gatan, kan man öppna den gamla porten i muren och ta steget över tröskeln till en annan värld. Tiden stannar upp och hämtar andan.
Många har vittnat om den ro man finner bakom villans murar när man stänger dörren mot vardagen.
Den del av villan som disponeras av gästerna är avskild från museet. Här finns bostäderna i en trädgård som är lite vildvuxen, med träd och buskar, grönsaksodlingar, kryddor och vinrankor. På den översta terrassen finns en bocciabana och en scen där det under sommaren hålls konserter, med framstående artister inom klassisk musik och jazz.
Att bo i någon av villans gästbostäder under en så relativt lång tid som tre veckor ger tid för kropp och själ att växla ner till en annan rytm. I Foresterian, som rymmer några enklare gästrum, finns ett gemensamt kök och en tv som ingen verkar bryr sig om. Här samlas också villans gäster en gång i veckan. Då provar man gårdens eget vita vin, och någon berättar om sitt arbete eller kanske intendenten Peter Cottino delar med sig av sin kunskap om villans innehållsrika historia. Här finns möbler efter Sveriges dåvarande kronprinsessa Victoria som var en ofta sedd gäst på villan i början av 1900-talet, författaren Oscar Wilde var här och det var på vippen att Hermann Göring köpte villan i slutet av trettiotalet – han fick dock snart annat att tänka på.
Bor man inte i ett rum i Foresterian så residerar man i någon av de välutrustade lägenheterna. Här finns inte tv eller radio. men trots allt sitter en bredbandskontakt i väggen. En som dragit högsta vinsten vid fördelningen av lägenheterna är Anne Hauger, bildkonstnär från Karlstad som är här för första gången.
Hon är en av de cirka 60 personer som varje år beviljas en tre-veckors arbetsvistelse på villan, och hon bor i lägenheten som fått sitt namn efter Josef Oliv, som var den förste intendenten på Villa San Michele. Den ligger högst upp i huvudbyggnaden, med en magnifik terrass. Här kan hon hänföras av den storslagna utsikten över Neapelbukten, mot ön Ischia i nordväst, Neapel i norr, följt åt öster av Vesuvius och Amalfihalvön. Rätt under terrassen finns museet med sin pergola, sina statyer och sin välskötta park med cypresser, palmer och, faktiskt, en björk.
— Min passion är att försöka fånga det naturliga ljuset, säger Anne Hauger. Och Medelhavsljuset är speciellt. Sedan är ju miljön här helt fantastisk, både innanför och utanför villans område. Man kan ostört sjunka in i sitt arbete, och det finns mycket inspiration att hitta i mötena mellan nutid, historia och myter.
I gästavdelningens trädgård finns många detaljer som inspirerar till tolkningar på duken.
— Det är fint att kunna växla mellan att meditera över färgerna i ljus och skuggor, och att gå runt och känna på atmosfären i villan och omgivningarna. Det blir en totalupplevelse av att vara närvarande just där och då!
Omgivningarna kan bjuda på omväxling från villans rogivande atmosfär. Byn Anacapri har ett folkliv som är som bäst på kvällen då dagsturisterna har åkt tillbaka till fastlandet. Till Blå Grottan är det en promenad på 40 minuter. Där kan man låta sig ros in i grottan för en hundralapp.
Ungefär samma tid tar det att gå till Monte Solaro, som med sina 589 meter är öns högsta topp. Här kan man titta ner i bråddjupet mot havet, och se sjöfåglarna cirkla omkring långt därnere. En knapp timmes promenad är det också till den svenske debattören och filosofen Gunnar Adler Karlssons bostad på sydsidan. I hans vildvuxna Filosofipark sitter man och mediterar över citat av tänkare och filosofer, från Oraklet i Delfi till Albert Einstein. Vägen hit går längs Via Migliera som är en av de vägar som ursprungligen romarna anlade.
Capri är inte stort – faktum är att det är gångavstånd till allt på ön, även om det tar ett par timmar till kejsar Tiberius villa längt bort i öster. Då tar man den uråldriga trappan som börjar intill villan, och slingrar sig ner till havsnivån. Trappan lär ha 800 trappsteg, och vara byggd av fenicierna, som dominerade kusterna runt Medelhavet före romartiden.
Men trappans historia finns antagligen någonstans i den blandning av historiska fakta och mytologiskt dunkel som bidrar till att göra en vistelse på San Michele oförglömlig. Hit längtar man tillbaka.
Gå vidare till Villa San Micheles webbplats.