Reportage gjort för OrkesterJournalen i juli 2010
Vad får musicerande män och kvinnor i alla åldrar att en vecka om året säga ajöss till världen och sjunka in i ett ansvarslöst tillstånd med bara jazz i huvudet? Varför hör man ”säg det inte till frugan, men det här är bästa veckan på året?” Är det Björn Sjödins fel? Vad händer egentligen på Visingsö? OJ kollade ett par dagar i juli.
I trettio år har fritidsmusikanter kommit till Visingsö för att ägna en intensiv sommarvecka åt jazz, blues eller soul. Några kommer en enstaka gång, många kommer tillbaka år efter år. Här möter man vänner som man lärt känna här och som man kanske bara träffar under denna vecka.
– Visst betyder det mycket att kursen hålls på en ö, säger mannen bakom jazzkurserna, Uppsalatrummisen Björn Sjödin. Att ta färjan över hit blir en symbolhandling, man kastar loss från vardagen och fokuserar på musiken.
Det började alltså 1980, när Björn jobbade som administratör på Folkuniversitetet i Uppsala. Sommaren 1980 fick han gå en kurs i sydamerikansk musik på Braheskolan på Visingsö. Han lärde sig mycket om sydamerikansk musik, men kanske ännu mer om hur man ordnar intensivkurser i musik. Året därpå var Björn med och planerade för Folkuniversitetets interna lärarutbildning. Han tyckte att en kurs i jazzimprovisation, förlagd till Braheskolan, skulle passa så han föreslog det. Och så blev det.
Björn sydde ihop en jazzkurs för skolans lärare, en folkabuss lastades med instrument och förstärkare och det bar av till Visingsö där 23 kursdeltagare fick en veckas duvning i jazzimprovisation. Bland lärarna då fanns John Högman, Claes-Göran Skoglund och Ambjörn Hugardt, tre pedagoger som finns med än idag.
Sedan 1981 har verksamheten växt och nu kör man kurs tre veckor varje juli, med ensemblespel och sång, främst jazz men även blues, pop och soul. När OJ besöker Braheskolan pågår en kurs i jazzensemble, med åtta grupper som lär sig musikteori och improvisation och som framför allt får spela jazz nästan dygnet runt.
Varje ensemble består av bas, trummor och piano, träblås och brass, oftast vokalister och, i mån av tillgång, gitarr eller fiol.
Ett par timmar på förmiddagen är trummisarna på specialdrillning hos David Wickins, och då kör de övriga lärarna teoripass.
– Allting går! För varje regel finns tusen exempel på när man spelat tvärtom men det låter bra ändå, säger John Högman när han gnuggar en relativt oerfaren grupp i jazzharmonik.
Årets äldste deltagare är 79 årige trummisen Göthe Medner, den yngste är basisten Max del Rio Diaz, som är 15 år och annars lirar rock, blues och irländsk folkmusik. Nu är han och kompisen Jesper Öberg på Visingsö, medlockade av Jespers pappa Hans-Olov, gitarrist liksom sonen.
– Man lär sig massor, tycker Max. Inte bara konkreta kunskaper utan också att lyssna på andra. Det är inspirerande!
Vilka förkunskaper krävs då för att få utbyte av en jazzvecka på Visingsö? Björn Sjödin ställer inga stora krav: ordentlig instrumentkännedom och gärna någon ensemblevana
Bertil Strandberg leder en ensemble med mer erfarna musikanter som repar Art Blakeys Moanin’, med Mikael Jansson vid sångmicken. Bertil är engagerad i timingen, och han ger sig inte förrän fraserna sitter som de ska.
– Ni kommer in lite tveksamt där, säger Bertil till brasset. Känn groovet i kroppen och lyssna på kompet!
Två som känner till jazzkurserna sedan tio år tillbaka är Helena och Per Stille från Växjö, som är sommarboende på Visingsö. Denna kväll njuter paret av svängig musik från Strollin’ Stones och Santa Clauses, under ledning av Gustavo Bergalli respektive Klas Toresson:
– De första åren smet vi in lite diskret bakvägen, men nu är jazzkvällarna mer officiella, med skylt ute vid vägen, säger Per. Det är fint med denna härliga musik i sommarkvällarna!
Efter konserterna blir det lärarjam och senare på kvällen jammas det i spontana grupper runt om på skolan till långt inpå småtimmarna.
När komptrion i Anders Johanssons grupp sitter i solskenet efter lunch konstaterar pianisten Hasse Larsson som så många andra:
– Här pratas det inte jobb, aktier eller fotboll. Här är det förnamn, jazz och inget annat som gäller. Det blir som att leva i en bubbla en vecka.
Möjligheten att få skärma av sig från vardagen under några dagar, att få träffa likasinnade och bara ägna sig åt att spela och lära betyder mycket för både elever och lärare.
Trombonisten Gösta Rodling gör sitt 17:e år på Visingsö, och trumpetaren Hans Borg är på sitt sjunde. De är överens:
- Det är ju bara så jäkla trevligt! Ett avspänt, avskärmat jazzkollo med bra lärare som kan lyfta fram den förmåga folk har. Man lär sig nytt hela tiden!
Även lärarna kommer tillbaka år efter år, och för John Högman har vistelsen på Visingsö blivit en familjetradition. Sönerna Hampus och Viktor är nu 14 respektive 12 år gamla, och de har varit på Visingsö varje sommar sedan de föddes.
- De tycker fortfarande att näst jul är Visingsö årets höjdpunkt, konstaterar John. De har kompisar i de andra lärarbarnen, inte minst slagverksläraren David Wickins son Benjamin vilket gör att de pratar engelska i två veckor. Än så länge finns det inte som tanke i deras huvuden att de skulle missa en enda dag på Visingsö.
Detsamma verkar gälla för både lärare och elever på Visingsös jazzkurser.